Just nu svämmar nyhetssajterna över av nyheter om "terrordådet" i Stockholm. 
I SvD igår fanns artikeln Säpo har karlagt 200 extremister. Där står att läsa att "Säpos kartläggning av islamister i Sverige visar att det finns närmare 200 extremister. Det ska en person "med insyn" ha sagt till Aftonbladet dagen innan Säporapporten överlämnas till regeringen. Källan säger också att 70 till 80 procent av dessa ska ingå i våldsbejakande nätverk och att resten ska vara enstöringar med kontakter utomlands."

Notera att det här står ISLAMISTER, inte MUSLIMER.
Vi människor vill gruppera, sätta etiketter på och ha mallar på människor. Nörd, missbrukare, brat, besserwisser, homosexuell, heterosexuell, bisexuell, transsexuell. Är du någon av dom, eller om någon tror sig veta att du finns i ett av "facken", får du helt plötsligt en massa olika personlighetsdrag, vanor, ovanor, åsikter som du inte ens visste att du hade.  Är du din religion? Är du din kultur? Är du din socialisation? Vad påverkar oss mest? Är du terrorist för att du är muslim? Hatar du homosexuella för att du är kristen? Vill du dränka kvinnor för att de kanske är häxor för att du är kristen? Du är ju antisemit, för du är kristen, ni vill ju utrota judarna, källan till allt ont. Har alla muslimer slöja? Har alla kristna bilder på Jesus hemma? Eller en bibel?
Vet ni vad det här kallas? Fördomar. Tror du att du inte har några?
Gör så här - tänk på en präst, en läkare, en lärare, en busschaufför, en servitris. Vad tänker du på när du tänker på till exempel en präst? Är de självgoda, svär aldrig, perfekta, gör aldrig fel? Är inte det fördomar? Det man tror om människor? Hur är en invandrare? Jobbar på pizzeria, har lite pengar, gillar fårskinnsjackor och slår sin fru? Är inte det fördomar?

Tillbaka till ämnet.
Bloggen Homus Politicus skrev ett bra stycke i sin blogg:
”Äntligen!”. Så kan man ju också reagera när man får veta att en självmordsbombare försökt ha ihjäl ens landsmän mitt i julrushen. Åtminstone om man är sverigedemokrat och pressekreterare till Jimmie Åkesson. Det är rätt logiskt egentligen; de högerextrema rasisterna och de fundamentalistiskt religiösa dårarna har samma fiende - det öppna, toleranta, orädda samhället. De växer båda bäst i en mylla gödslad med paranoia, rädsla och misstro. Inte är det då särskilt konstigt att bägga grupperna firar när det smäller.

Tydligen hade Alexandra Brunell, Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sekreterare, skrivit "Är det nu man får säga ?vad var det jag sa??" på Twitter. Som hashtag (ämnesord) väljer Alexandra Brunell "#äntligen".
Jag kan inte ens uttrycka vilken dumhet jag tycker ryms i den meningen. Är det PK att dra nytta av terror?

Det sägs att han utförde dådet pga Sveriges inblandning i Afghanistankriget. Nu kan man tycka vad man vill om det, men sänder det inte dåliga signaler om Sverige drar sig ut på grund av hot om terror? När ska man avstå från att göra det man tycker är rätt? Och Afghanistan, det här om att dra hem trupperna, helt plötsligt ville alla det för att det dog svenska soldater. Men VEM bryr sig om att det dör civila?
Allt blir så angeläget när det är svenskar. Alla andra har sina egna problem, men när det gäller svenskar ska det inte finnas ett enda problem, inte ens ett i-landsproblem. Allt ska fungera, ingen ska dö.
Ja, det här blev ett litet sidoinlägg.

Nej, jag säger som Martina Anlér, förbundsordförande för Röda Korsets ungdomsförbund, skriver i sin blogg:
"Många människor är arga och rädda. Det är inget fel med det. När en sån här sak händer så är det alltid tragiskt. Däremot blir det fel om det leder till att vi drar generella slutsatser om stora grupper av människor i Sverige och världen.

Det här får inte leda till att exempelvis unga muslimer ställs till svars för vad som hänt. Det får inte heller leda till att icke-muslimer med ursprung från andra länder behöver känna sig oroliga för att bli utpekade. Ingen ska behöva vara rädd för anklagelser utöver den som ligger bakom dådet.

När en man dödar en kvinna fördömer vi inte alla män. När en tonåring snattar inser vi att alla unga människor inte är tjuvar. När en kristen fundamentalist utför våldsbrott i religionens namn så drar vi inte slutsatsen att alla kristna är våldsamma galningar. Att dra slutsatser om en hel grupp får vi inte heller göra när bomberna i Stockholm är det vi alla tänker på."

Fina va? ;) Ser ni min otroligt vackra katt? ;) Måste säga att jag är väldigt imponerad över allas!

Hej!

Är tillbaka efter en kreativ och rolig förmiddag. Vi började med att måla en stor teckning. Vi målade på ett ställe och efter en stund sa de till oss att rotera så vi fortsatte på någon annans. Sedan fick vi välja vår favoritdel av tavlan att sätta in i ramar de hade köpt på Mötesplats Kupan.

Sedan kom en tjej från Törners som hade med sig massa olika saker för att göra cupcakes, så vi fick varsin pepparkaksmuffin att spritsa ut frosting på eller bara ett täcke av marsipan, och massa olika verktyg och marsipan i olika färger för att göra vår egen. De tre finaste fick sedan pris i form av praliner. Jag och min jultomekatt vann inte (förståeligt nog, dessutom ramlade ena armen av). Men jag fick däremot en present och ett kort av de här på kontoret :) :) Åh, vad jag blev rörd! Jag har inte öppnat den än, men kan inte hålla mig länge till!

Efter att vi alla gjort varsin fick vi äta dem tillsammans med en kopp kaffe innan vi fortsatte med att göra julkort. Jätteroligt att se hur olika man gör, vilka material och stansar man använder. Det fanns dessutom massor att välja mellan! Får lägga upp bilder på fredag när jag är tillbaka vid min egen dator så jag kan föra över bilder.

Sedan höll regionchefen ett kort tacktal, och sedan lunch på Plaza. Nu sitter vi vid våra nyinstallerade datorer med Windows 7 och Office 2010. Igår fick vi ju en 4-timmars föreläsning om operativsystemet och Office, snacka om obegränsade möjligheter.

Om tre och en halv timme bär det av till Sundsvall!

                                                  

När jag gick till kontoret första gången var jag nervös. Jag visste inte vilka människor som arbetade här, jag visste inte hur de var, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var rädd. Jag skulle egentligen ha kommit först på tisdagen, för Lena var borta på måndagen, men jag kunde inte hålla mig.

Det började med att när jag knackade på öppnade ingen. Stod och väntade ett tag, sedan kom Ylva och hon låste upp och berättade vem hon var. Det är det första minnet. Andra minnet är att Siw hjälpte mig med datorn, att fixa inlogg, berättade vilka program jag skulle använda, pratade med helpdesk så jag fick hjälp med att koppla datorn till skrivaren. Det var jag jätteglad över - att någon hjälpte mig, att någon tog sig tid att hjälpa mig. Jag tror att vi unga är så vana vid att "vuxna" alltid har fullt upp med annat, att man ska vänta, att man ska räcka upp handen om man vill något, att man ska vara tyst och foglig.

Jag blev faktiskt överraskad över mig själv - att jag vågade fråga någon jag inte kände. Jag som annars alltid vill fixa saker själv, jag vill kunna allt från början.

Under mina 14 veckor här på kontoret har alla hjälpt mig, uppmuntrat mig, motiverat mig, lärt mig, frågat mig, gett mig uppgifter. Att de har fått mig att känna mig som en del av arbetsplatsen har gjort min praktik så bra som den har varit.
Jag har inte en enda gång känt mig ung och dum, jag har inte varit rädd för att fråga och jag har fått all den hjälp jag behövt.


Tack Lena, Siw, Inger, Pia, Ylva, Monica, Britta och Hans för de här veckorna, lite i förväg.

                                     

Officiellt sista veckan på min praktikplats. Känns som vanligt, det är svårt att inse att snart  är jag tillbaka i det vanliga studentlivet. Jag kommer vara kvar på kontoret någon vecka efter jag slutat för att göra klart utvärderingen och ska dessutom på möten om en kommande aktivitet för Globalgruppen.

Har dessutom tänkt att engagera mig i Frösökretsen, jag ska få komma på ett av deras möten i januari. Jag kommer också fortsätta i Globalgruppen.

På fredag kväll, när praktiken officiellt är slut, så kommer bloggen bli lite mer personlig som sagt. Lite mer om mig och min vardag. Jag kommer fortfarande ta upp frågor som intresserar mig.

Imorgon och på onsdag är det personaldagar vilka jag ska vara med på. Onsdag eftermiddag åker jag och Lena till Sundsvall dit Hamuli Immaculée och Florence Kashala Bilonda från Kongos Röda Kors kommit för att berätta om situatioen i landet och hur de arbetar med att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Jag kan inte i ord beskriva hur spännande jag tror det kommer bli! De var i Stockholm i helgen och på MyNewsdesk, en sajt där organisationer, partier osv, släpper pressmeddelanden, finns evenemanget från helgen - visst låter det intressant?:

"Kvinnors kroppar är en del av krigets slagfält i DR Kongo, våldtäkt en del av vardagen för vissa. Enligt WHO, Världshälsoorganisationen, våldtogs 40 000 kvinnor under krigets första fem år. Men än i dag pågår de systematiserade våldtäkter. Möt medarbetare från Kongolesiska Röda Korset som arbetar mot könsrelaterat våld.

– En död råtta är mer värd än en kvinnas kropp sade en förtvivlad ung kvinna i Walikale, i DR Kongo, berättade Margot Wallström tidigare i höst.
Som FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och konflikter lyfte hon fram situationen i norra Kivu, där Röda Korset bedriver så kallade ”lyssnarcenter” som hjälper kvinnor bearbeta de ohyggliga erfarenheter de varit med om. Bara i år så har över 2 000 kvinnor och män besökt våra center för att få hjälp till sjukhus, psykologiskt stöd och när det går juridisk hjälp

Immaculée Hamuli jobbar som är koordinator för Röda Korsets arbete mot könsrelaterat våld i provinsen Norra Kivu. Tillsammans med Florence Kashala Bilonda, som jobbar som koordinator för arbetet mot könsrelaterat våld i Södra Kivu besöker hon Sverige i början av december."


Läs även andra bloggares åsikter om Kongo, våldsutsatta kvinnor, Röda Korset, Globalt engagemang

                                                    

Årets julklapp från Kvinna till Kvinna vill belysa det stora problemet med våld mot kvinnor i hemmet.
Under och efter en konflikt ökar våldet i hemmen och många kvinnor drabbas. Samtidigt bortprioriteras kvinnors rättigheter då konflikten överskuggar allt annat. Genom att skicka ett julkort kan du stödja kvinnor i konfliktländer som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter.

För att beställa:
Gå in på www.kvinnatillkvinna.se/julklapp.
Du kan också ringa in din beställning på 08-588 891 77
Vi behöver din beställning och betalning senast den 16 december.

Ditt bidrag går till kvinnor i konfliktländer som:
– driver kvinnojourer och skyddade boenden
– ökar kunskapen om våld mot kvinnor
– arbetar förebyggande mot trafficking och andra former av sexuellt våld.

150 kronor räcker till akut skyddat boende för en kvinna i Georgien som flytt från våld i hemmet.

300 kronor räcker till två radiosändningar i Liberia med information om våld i hemmet.

500 kronor räcker till en workshop om kvinnors rättigheter för 30 unga tjejer i Serbien.

I SvD idag skriver man om Kinas ettbarnspolitik som varit gällande i 30 år.

Xiao Aiying, 35 år, var gravid i åttonde månaden när tio unga män utsända från familjeplaneringsbyrån kom och slog henne och förde bort henne till gatukommitténs kontor där hon bodde i staden Xiamen. Hennes make Luo Yanquan sprang dit, genom ståldörrarna kunde han höra Aiying skrika att de slog på hennes mage. Därefter tog de Xiao Aiying till sjukhuset där ett abortmedel injicerades.
Den 14 oktober kom fostret ut. De slängde liket direkt i papperskorgen. Xiao och Luo hade brutit mot ettbarnspolitiken. Paret hade redan tidigare en nioårig dotter. Tvångsaborter och tvångssteriliseringar är förbjudet i Kina men det förekommer ändå. Tjänstemännen är under press att upprätthålla ettbarnspolitiken och riskerar i allmänhet inga straff.

Kritikerna menar att Aiyings fall är bara toppen på ett isberg av tre årtiondens övergrepp i ettbarnspolitikens namn i Kina. Det finns idag 32 miljoner mer pojkar än flickor. Men det finns inga planer på att ändra politiken. Orsaken är att den varit så framgångsrik.
Familjeplaneringsministern Zhang Weiqing menar att ettbarnspolitiken har förhindrat över 400 miljoner födslar. Tack vare det har kakan blivit större att dela på för världens redan folkrikaste nation. Kina har lyckats med konststycket att lyfta fler ur fattigdom än något annan nation. Begrunda att när ettbarnspolitiken infördes 1978 fick en genomsnittlig kinesisk familj 6 barn. Idag föder en kvinna i snitt 1,54 barn. Ettbarnspolitiken har heller aldrig varit en ettbarnsregel för hela landet, utan gäller i städerna och partitjänstemän. På landsbygden har man som regel fått skaffa två barn och vissa minoriteter kan ha fler än så.

På landsbygden är det fortfarande vanligt med könsselekterande aborter. Ettbarnspolitiken får ofta skulden för det. Men man kan se ett liknande mönster även i andra asiatiska länder där man av tradition föredrar pojkar men där familjer får föda fritt.
I städerna får flickor numera samma kärlek och krav på sig som tidigare varit reserverad för pojkar. Resultatet har blivit att det är fler kvinnor än män i högre utbildning och kvinnor tillåts och uppmuntras att ha karriärer. I många städer är könsfördelningen idag normal mellan födda pojkar och kvinnor. Man hör till och med många som föredrar flickor. Det finns ett starkt tryck på många föräldrar att de ska köpa en lägenhet åt pojkar när det blir dags för dem att gifta sig. Med dagens fastighetspriser är det ett starkt skäl att skaffa flickor.

Jag tycker att ettbarnspolitiken är en god idé i sig. I ett så invånarrikt land som Kina kan det behövas. Tänk att världens befolkning har ökat med cirka 4,5 miljarder människor sedan 1950. Med många barn följer ofta sämre ekonomi och barn kostar.
Använder man sig av verktyget Gapminder och tittar på faktorerna BNP/capita och hur många barn en kvinna i genomsnitt föder, ser man ett sammanhang. Ju mindre man tjänar, desto fler barn föder man, och detta är speciellt utmärkande för länder i Afrika, förutom i princip Sydafrika och Botswana. I Quatar tjänar man mest och en kvinna föder i genomsnitt 2,36 barn. Däremot i DR Kongo tjänar man minst och en kvinna föder i genomsnitt 5,91 barn.

Men att göra politik av det, och tvinga människor, låter inhumant och enligt mig strider det mot människors rättighet att bestämma över sina egna liv.


Titta på det här youtubeklippet med Hans Rosling om hur världen har sett ut och kommer att se ut med tanke på antalet miljarder och vilka enorma klyftor som finns. Vi blir inte rikare för att vi blir fler.