När jag gick till kontoret första gången var jag nervös. Jag visste inte vilka människor som arbetade här, jag visste inte hur de var, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var rädd. Jag skulle egentligen ha kommit först på tisdagen, för Lena var borta på måndagen, men jag kunde inte hålla mig.

Det började med att när jag knackade på öppnade ingen. Stod och väntade ett tag, sedan kom Ylva och hon låste upp och berättade vem hon var. Det är det första minnet. Andra minnet är att Siw hjälpte mig med datorn, att fixa inlogg, berättade vilka program jag skulle använda, pratade med helpdesk så jag fick hjälp med att koppla datorn till skrivaren. Det var jag jätteglad över - att någon hjälpte mig, att någon tog sig tid att hjälpa mig. Jag tror att vi unga är så vana vid att "vuxna" alltid har fullt upp med annat, att man ska vänta, att man ska räcka upp handen om man vill något, att man ska vara tyst och foglig.

Jag blev faktiskt överraskad över mig själv - att jag vågade fråga någon jag inte kände. Jag som annars alltid vill fixa saker själv, jag vill kunna allt från början.

Under mina 14 veckor här på kontoret har alla hjälpt mig, uppmuntrat mig, motiverat mig, lärt mig, frågat mig, gett mig uppgifter. Att de har fått mig att känna mig som en del av arbetsplatsen har gjort min praktik så bra som den har varit.
Jag har inte en enda gång känt mig ung och dum, jag har inte varit rädd för att fråga och jag har fått all den hjälp jag behövt.


Tack Lena, Siw, Inger, Pia, Ylva, Monica, Britta och Hans för de här veckorna, lite i förväg.