Jag hatar dom, men jag är inte rasist...

Förresten.

I kursen just nu pratar vi mycket om antirasistiskt socialt arbete och rasism på strukturell nivå. I Michael Lundhs "Jag skolades till hårding" i DN ser jag ettt lysande exempel på hur samhällsbilden är:


"En gång gick hela
piketen in i en bokhandel, på led, i marschkängor. Var och en köpte ett exemplar av boken "Tredje rikets uppgång och fall".

- Ordet rasister är för starkt, säger Michael Lundh. Men min tid i piketen gav mig starka fördomar om invandrare. Vi såg dem som lägre stående människor som ständigt gjorde sig skyldiga till lagbrott. De sociala faktorerna bakom statistiken diskuterade vi aldrig. Den som ville göra det blev föraktad och kallad "sossepolis"."

"Ordet rasister är för starkt". Det är vanligt att man säger så. Man kan sitta och vräka ur sig hur dumma invandrare är, att de är brottslingar, att de våldtar, att de slår sina fruar - men man är inte rasist. Rasism är ett starkt ord i Sverige. Det jämställs med Hitlers etniska rensning eller Rwanda.

I Nationalencyklopedins definition av rasism står att läsa:

(...)
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;


Och det är ju så det är. Det är ett primordialistiskt synsätt på etnicitet. Du föddes i _____, du är muslim, du ser ner på kvinnor, misshandlar dem, och det är bara för att du på grund av din etnictet eller religion.

Även om jag är "svensk" (är egentligen inte det heller) så är jag inte blyg, tyst, inåtvänd, fikar hela tiden, är blond med blåa ögon eller bjuder ut mig utomlands. Jag gillar inte köttbullar eller kaviar, jag är inte "lagom"... Nationalitet och personlighet är inte samma sak...

Hittade en gammal artikel i SvD, Bilden av Sverige förändras:

"Hur är svenskarna? Fram till någon gång efter förra sekelskiftet fanns det en levande diskussion här i landet om hur vi är. Då kunde man i en svensk uppslagsbok från 1918 slå upp ordet ”Svenskar” och läsa om våra främsta nationaldrag: tröga, lata, storvulna, uppfinningsrika och självständiga."

Grejen är att det en ser som svenskt, är inte svenskt för en annan. I artikeln läste jag om Alireza från Iran som blev förvånad när hon var hemma hos en svensk familj som skulle äta – och inte blev inbjuden att dela måltiden med dem. Samma sak är det för mig. Det har hänt en gång, och det var så pinsamt att mitt 13-åriga jag höll på att dö. Det var pinsamt att berätta för mamma och pappa, eftersom vi alltid bjöd alla våra kompisar på middag och fika!

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här men...DET ÄR RASISM!


Skinheads.



Igår på rödakorskunskapen blev vi indelade i grupper och fick varsin diskussionsfråga, vår löd:

Tre skinheads kommer in på RK mötesplats Kupan. De går runt och tittar på kläder och prylar, men de köper ingenting. Till sist sätter de sig ner på mötesplatsen men tar inget att äta eller dricka, utan de bara sitter och pratar. Andra gäster tittar lite under lugg på dem.
Fråga: vad gör du som frivillig/frivilligledare? Gör du över huvud taget något?


Som jag sa igår är texten provocerande, antagligen för att vi ska börja reflektera över vilka fördomar vi har. Det finns en del saker att fundera över här. Hur vet vi att de är just "skinheads"? För att de har rakade skallar eller en viss klädstil. Jag fick fråga damarna i min grupp igår var skinheads egentligen är (högerextremister, i alla fall i Storbritannien på 70-talet, jag tror det är en vanlig uppfattning hos äldre).
Skinheads för mig är en klädstil för en viss genre (punk eller ska) - eller anarkister.
Nu vet jag att vissa skinheads är nynazister osv, men varför måste vi dra förhastade slutsatser?
Jag tycker att frågan försöker få oss att tänka att de säkert är där för att snatta eller vill göra någon illa. Skulle du gå fram till en "vanlig" person i en affär och anklaga denne för att snatta för att personen inte köper något? Antagligen inte...
Måste man göra något över huvud taget? Man kan väl vara lika trevlig som mot andra? Vi behöver väl inte göra åtskillnad? Som Sandra sa igår kan man gå fram och prata för att göra ett statement - visa andra att de inte är farliga...


Länk

Skynda innan muslimerna avskaffar julen!

Damon Rasti, som enligt sig själv är "ansvarig för ett gäng bloggar, sajter, böcker, krönikor projektet Inga invandrare, klubb Roxanne på F12 yada yada" uttrycker sig klockrent. Ni kanske känner igen sajterna Tjuvlyssnat och Tjuvtittat? Det är han som är grundaren.


OBS: facebookstatusen kan innehålla ironi  ;)

"Homosex är inte vanligt."

Igår läste jag olika artiklar på SvD och några av de bloggar där man skrivit om artikeln. En blogg väckte då mitt intresse lite extra. Han hade bloggat om FHI: hårdare tag mot rökare och bloggrubriken hette Jesus röker inte, och det lät som ett annorlunda inlägg i debatten.
Jag tittade sedan på de mest kommenterade inläggen som var "Det finns bara två sorters människor - Guds barn eller Satans barn.", "Den stolte skall ha sin stolhet i Herren" och "Off topic - här diskuteras hejvilt".

Men det inlägg som väckte mitt intresse var "Homosex är inte vanligt."
Väldigt provocerande titel. Det kanske var det som var meningen?

Han skriver:
 
"Jag har aldrig sett filmen "Fucking Åmål" så jag visste inte att den handlade om lesbisk kärlek. Utomlands har den lanserats som "gay-film". Här i Sverige lanserades den som ungdomsfilm. Men andra ord så är filmen ett sätt att förföra en ungdomsgeneration! Är det därför som den inte lanserades som en "gay-film" i Sveige?

Aftonbladet har tre artiklar i dag som alla nämner om orden "att komma ut". Varför allt detta prat om att komma ut? Ingen talar om att heterosexuella par ska "komma ut".En tanke slår mig att jag läser första artikeln i denna serie som Aftonbladet har idag är att homosexualitet inte är så vanligt! För om det skulle vara så vanligt som förespråkare i dessa grupper många gånger vill göra gällande, varför kan det i så fall kännas besvärande att vara homosexuell i en småstad?"

Hur stor självinsikt har man när man undrar varför det är svårt att vara homosexuell i en småstad? Ser man inte att man själv är problemet och anledningen till att människor inte vågar "komma ut"?

En som kallar sig Nolte kommenterar inlägget med "gayrörelsen är knappast intresserad av äktenskap a´la livslånga förhållande, utan snarare intresserade av att bryta ner kristna traditioner och flytta fram sina egna positioner. Nästa position de flyttar fram gissar jag kommer handla om bigami, det kan de ju också hävda baseras på s.k "kärlek"

Kristna undrar varför så få unga tyr sig till dem? Kanske är det brist på förståelse? Kanske är det brist på insikt i att samhället har förändrats och att bibeln kanske inte är en evighetslära? Kanske har unga en syn på sig själva som dåliga, med komplex och dåligt självförtroende, och från kyrkans håll för man höra att man inte ska göra si och så, men man gör det - varför ska man då gå dit och bli bannad?

Jag säger som Ola Salo sjunger i The Arks "Father of a son"
"And you’re totally fogged in your head
if you were serious right now when you said
that it’s because they will be bullied in school
'cause that means you let the bullies set the rules
."

och


"And I may be gay
But I can tell you straight away
That I’ll become a better father than all of you anyway (So listen!)
One day I will become
the Father of a Son
Hallelujah Hallelujah Hallelujah
!"


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skaffar du barn för att få lön?

                                      

"Jag har ingen semester, inga lediga dagar och ingen sjukledighet. Jobbar hela dagar och ibland också nätter. Är underbetald och överarbetad."

Jag har inga egna barn, så några tycker väl att jag inte ska uttala mig, men jag är någons barn, jag har en viss personlig erfarenhet av föräldrar (oj, så unikt i vårt land).
Jag kommenterade detta på facebook då jag sett samma meningar i mångas loggar och blivit lite upprörd. Skrev i ett eget inlägg: ingen har tvingat er att skaffa barn. ni borde ha fattat det innan, man får inte LÖN för att vara mamma är inget JOBB...

Jag tror och hoppas att människor inte skaffar ett barn för att få lön. Man borde veta innan att man inte lever i lyx på barnbidrag, att båda inte kan sluta jobba för att nu kommer man dra in storkovan.
Jag har som sagt inga egna barn i dagsläget, men jag är väl införstådd i att det inte är en dans på rosor. Visst, bäbisar är söta, de får en att uppskatta livet och inse vilken otrolig kärlek man kan känna för en annan person. Men en bäbis är ingen docka som ligger helt stilla hela dygnet och är tyst. Bäbisar kan vara jobbiga, bäbisar skriker, bäbisar kräks, bäbisar blir sjuka. Man kan inte förvänta sig att man ska få lediga dagar, sjukledighet eller semester. För ett barn är en del av familjen, ingen anställd, inte chef.
Sedan kan man ju gå in i debatten om föräldraledighet också. Det orkar jag inte, så jag säger bara att i alla fall första månaden borde båda föräldrarna vara hemma för att få en djupare kontakt med barnet och dela på bördan.

Haha, tänker på min farfar. Han säger att man inte skaffar barn, utan man får barn. De är en gåva och man ska vara tacksam. Och det tycker jag stämmer alldeles utmärkt.

Vad tycker ni?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Professionellt förhållningssätt

                                                          

Snart är det dags för ett möte. Vi ska prata om en aktivitet som vi i Globalgruppen kanske ska genomföra. Efter det ska jag intervjua en till som var involverad i bärplockarsituationen. Ska försöka få tag i några fler, renskriva en intervju och den idag och sen... Ja, kanske läsa "Det räcker inte att vara snäll" av Ulla Holm, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och docent i pedagogik vid Uppsala universitet. För att vara kurslitteratur är det en spännande titeln. Den andra boken jag ska läsa heter "Professionell utveckling och handledning" av Kari Killén. Det låter inte alls lika spännande.

Om "Det räcker inte att vara snäll" står det på baksidan:
I Det räcker inte att vara snäll belyser Ulla Holm vad som skiljer professionella hjälpare från amatörer. Läsaren får exempel på såväl destruktiva som goda strategier ui mötet med klienter och patienter, liksom kunskap om vad som krävs för att utveckla ett professionellt förhållningssätt.

Det här med professionellt förhållningssätt pratade vi rätt mycket om under första kursen på socionomprogrammet, och man tog upp de fem delar som utgör ett professionellt förhållningssätt enligt Ulla Holm:
Empati - Ha förmågan att sätta sig in i en annan persons känslor och psykiska situation.
Kunskap - Ha kunskaper om lagstiftning, regler, riktlinjer, arbetsmetoder, fackkunskaper med mera.
Självdisciplin - Ha förmåga att se över sina egna behov och inte falla för olika typer av frestelser för egen vinning.
Självkännedom - Ha kunskap om sina egna behov och känslor, för att inte låta dessa styra i kontakten med klienten.
Självreflektion - Ha förmågan att ta steget ”utanför sig själv” och betrakta sig själv och sitt handlade.
Makt - …”Att använda makt är lika ofta gott som ont. Att användningen av makt ofta leder till destruktiva resultat kan bero på att maktutövarna är omedvetna och oprofessionella”… Skau (s.36) har citerat Monsen 1990:10. Makt är en aspekt som alltid finns närvarande i hjälpsituationen, den döljs ibland och är svår att se men oerhört viktig. Makt handlar enligt Weber om möjligheten att alltid få vilja igen i en social relation oavsett motstånd. Som företrädare för en myndighet intar man alltid en maktposition.(Skau, 2007)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Makt + grupptryck = ondska?

Satt precis och kollade på mina små post-its på skrivbordet och fick en oerhörd lust att kolla upp det jag noterat, bland annat massakern i Srebrenica, Armenier 1915, Rwanda och olika böcker skrivna av Philip Zimbardo. Den här Philip Zimbardo har visserligen kritiserats mycket, men jag tycker det är otroligt intressant det här med hans Stanford Prison Experiment!

För 38 år sedan låste den socialpsykologiska forskaren Philip Zimbardo in 24 helt vanliga, friska unga män i källaren på Stanford University. 12 lottades att agera fångar, 12 lottades att agera fångvaktare. Planen var att genomföra ett två veckors rollspel i en realistisk omgivning. Fångarna greps av polisen i sina hem, avidentifierades och gavs varsitt nummer. Vakterna utrustades med maktsymboler som solglasögon och visselpipor. Experimentet fick avbrytas i förtid. Vakterna behandlade sina fångar så omänskligt förnedrande, fångarna gick helt upp i rollen som mindervärdiga och hunsade (Psykologifabriken).
Alltså, de låtsades inte, utan gick helt in i rollen som fångvaktare. Experimentet urartade för att fångvaktarna blev för aggressiva och fångarna började må mycket psykiskt dåligt. Enligt Zimbardo är erfarenheterna från the Stanford Prison Experiment tillämpbara inte bara för relationen fånge-fångvaktare, utan också för andra relationer där det råder ett maktförhållande, exempelvis vårdare-patient.
RMW's blogg om bland annat psykologi kan man läsa en kort beskrivning av experimentet, hur fångarna blev behandlade och hur snabbt de gick in i sina roller.

Det här är alltså helt vanliga människor som skulle delta i ett rollspel, men rollen tog över dem. Det är skrämmande att tänka på att du och jag med stor sannolikhet också skulle falla för grupptrycket och uppslukas av den makten vi skulle inneha. Finns det då en vilande ondska hos oss alla? En knapp som är lite dold, men med ett tryck förvandlas vi till någon annan, en sådan där "galning". Vi vill ju alla ha ett monster att skylla på. Vi vill att en person som mördar, våldtar och misshandlar ska "ha något fel", det är något som inte är rätt. Men... är det verkligen så?


Från ett annat perspektiv.

Här sitter jag med min reumatism som förstört och fortsätter förstöra resten av alla leder i kroppen, som gjort mig krokig och stel. Jag har levt med detta sen jag var 3 år och är nu 57. Varje gång jag är utanför mitt hem påminns jag om hur jag ser ut och vilka saker i min omvärld som gör mitt liv svårare än ditt... 

Jag möter fortfarande småbarnsföräldrar som förskräckta ser sitt barn springa fram till mig och fråga till exempel "varför är du så liten?" Jag hinner oftast inte svara innan föräldrarna kommer springande som jehun, sliter åt sig barnet och väser halvhögt i dess öra "SÅ DÄR får du inte göra och säga, FÖRSTÅR DU DET?!" Vad tror du att det barnet tänker nästa gång vi ses eller den ser någon annan som inte passar in i mönstret??? Det är så man skapar fördomar! Genom okunnighet skapar vi/ni just fördomar, precis som rasismen gör. Gamla tanter och fyllon kan också komma med kommentarer som svider i mitt hjärta, även om jag vet att det inte är meningen... typ "Vilken tur du har som får komma ut" eller viskande till varandra "Undrar var såna där bor?"

Men det allra värsta är nog att se trottoarkanter som inte är avfasade, i alla fall inte här i Huvudstaomårdet, eller höga trösklar in till allmänna lokaler, eller en hiss inne på T-banan som är nerpissad. Ingen bryr sig...
Om jag inte har peppat mig själv med positiva saker rätt länge innan jag går ut - ja jag säger "går" fast jag sitter i elrulle, hoppas det är ok för dig - så behövs det inte mycket för att självförtroendet ska försvinna ner i underjorden för lång tid framöver, bara på grund av attityder hos dig och många, många andra.


Däremot förväntas JAG vara GLAD, ALLTID?! Hur ska jag kunna göra det när "dina" attityder, åsikter, blickar, mummel gör att jag inte ens tycker om mig själv... jag skäms över hur jag ser ut på grund av alla blickar jag får. Alla trottoarer, dörrar, de smala gångarna inne i butikerna, inga omklädningsrum där en rullstol ens kommer in, jag måste byta om inför dina blickar. Det känns inte bra för mitt självförtroende, trust me!!!



Den här texten (lite omskriven av mig) har jag fått ta från Stigs blogg. Stig är min kompis pappa. Stig har något i sig som jag sällan sett i en vuxen förut – han lyssnar, han förstår, försöker sätta sig in i oss ungdomars språk och vad vi gör och vilken musik vi gillar. Han är en sån där myspappa, en rolig och öppen person.
Tack för att jag fick låna texten, Stig!

"Jag tänker inte hjälpa några barn"



Hittade ett tankeväckande, mycket bra klipp på Världens barn i SVT.


Handen på hjärtat.

Det du tror om mig
Som du är mot mig
Så som du ser på mig
Vad du gör mot mig
Sån blir jag

- Rädda Barnen, 2009

Någon som läst rollteori? Om hur de roller vi tycker andra har, hur vi ser på dem får dem att mer och mer bli som rollen. Ola Salo i The Ark sjunger i sin låt Tell me this night is over: "Why should it be so bad to be bad when it's so hard to be anything at all." Hellre ett "rötägg" än ingen alls. Hellre uppmärksamhet och att folk ser att man finns.

Jag och min handledare pratade om det. Att får man hela tiden höra att man är dålig, värdelös, inte kan någonting, att man är utanför samhället, att man aldrig kommer få ett jobb, att man inte har någon framtid, så intalar man sig det mer och mer till det till slut är en accepterad verklighet, det är sanning. Har du människor som hela tiden motarbetar dig, inte stödjer dig eller hjälper dig är det klart att du inte orkar till slut. Du blir den folk tror att du är.

Handen på hjärtat - gör du vad du kan för att hjälpa andra?
Jag gör inte det. 


Måste man vara perfekt för att vara med i Röda Korset?

                                  

På Rödakorskunskapen fick vi ett antal värderingsfrågor: Vad är mod? Ska en medlem i ett främlingsfientligt parti få arbeta på Mötesplats Kupan? Är mångfald viktigt? Är alla människor lika värda?
Det finns ett rätt svar på alla frågor. Frågar någon dig om du har något emot homosexuella, är lite rädd för invandrare eller tycker att det är fel med burka känns det dumt att säga nej.

Ibland känns det som att vi säger det förväntade, rätta svaret för att känna att vi är bra människor. Eller för att det är pinsamt att säga ja när alla andra säger nej. Dessutom är det lätt att säga det förväntade svaret. Ingen kommer med motargument, ingen ifrågasätter dig eller dina åsikter, ingen ser dig som avvikande.
Vi människor vill gärna se oss själva som felfria. Vi har inga fördomar. Vi vill inte vara det svarta fåret i gruppen. Den som hatar och avskyr. Det är fult att vara den fördömande.

Jag har fördomar. Du har fördomar. Alla har fördomar. Men det är först då vi kan erkänna och bli medvetna om dem som vi kan göra något åt dem och förändra våra åsikter. För med kunskap kommer säkerligen många av våra fördomar att krossas.

Jag tror att vi måste våga säga vår mening, våga säga "fel" - för blir vi ifrågasatta börjar vi diskutera, tänka i nya banor och får chansen att möta våra fördomar - vi får chansen att ändra åsikt.

Min slutsats är att man inte måste vara perfekt för att vara med i Röda Korset, bara man ger människor en ärlig chans och respekterar.


Kloka ord från Helen Keller.



"Pessimisten dödar den drift som eggar människorna att kämpa mot fattigdom, okunskap och brott och torkar ut alla källor till glädje i världen."

"I am only one, but still I am one. I cannot do everything, but still I can do something; and because I cannot do everything, I will not refuse to do something that I can do."


En plats för hjältar.

Igår var jag på studiebesök på Mötesplats Kupan här i Östersund och där fick jag höra något som verkar vara genomgående i organisationen - att man inte marknadsför sig vidare mycket, inte söker credit för det man åstadkommer och gör.

De finns där för de som behöver, gör något kallat LUKS för att se inom vilka grupper i samhället behoven är som störst.
Hur många vet att de har:
* Skapande Verkstad för långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och de som är nya i Sverige?
* Skapande Seniorer för ålderspensionärer som vill träffa andra människor.
* Besöksverksamhet för människor på äldreboenden etc.
* Häktesbesök.

Det här är bara några av de verksamheter Mötesplats Kupan driver. Och det är frivilliga som ställer upp. Är inte det helt fantastiskt? Det finns människor som ideellt ställer upp för andra, för att hjälpa, för att göra något de ser som viktigt på fritiden?

Finns knappt ord för att beskriva vilka stora hjärtan och enorm medmänsklighet dessa personer har. De borde verkligen uppmärksammas i vårt Jantelagsland.

Röda Korsets verksamheter i Sverige
Bild

Ha en bra helg!


Nu lämnar jag kontoret för den här veckan, men hoppas kunna blogga lite hemifrån mina föräldrar i helgen.

Ha en bra helg så länge allihopa!


Blogg listad på Bloggtoppen.se Politik
RSS 2.0