De jag känner är inte invandrare...?

Har idag presenterat min och en klasskompis del ur sou:n "Den segregerande invandring". Vi pratade mycket om boendesegregering, grannsamverkan mot brott och hur media påverkat synen på Gottsunda i Uppsala. 
Vi var några smågrupper som alla hade en del i sou:n och blev många intressanta diskussioner, speciellt om rasism, om vad en invandrare och vilka det är som inte vågar stå för sina åsikter.

Jag blev själv medveten om en sak: att jag inte ser mina vänner eller de jag känner med utländskt ursprung som invadrare. Jag undrar varför... Är det för att de har högre social status än vad mina fördomar säger mig att invandrare har? Vad är mina vänner då? Vilka är invandrarna? Är det de vars liv ligger i rännstenen, de som är arbetslösa, är segregerade, marginaliserade och exkluderade? Jag antar det...



En annan intressant grej kom upp när vi pratade om boende och invandrare. En i klassen sa att h*n jobbade på ett boende för nyanlända flyktingar, och h*n sa att de skulle vara jätteglada över att ta en sunkig lägenhet i Gottsunda, Rinkeby, Rosengård eller något annat svenskt segregerat ghetto.
Jag förstår att visst skulle de vara glada, men varför ska någon nöja sig med vad vi anser vara skit, något vi inte själva vill ha? Jag skulle inte vilja bo i en gammal, sunkig lägenhet. Hörde något reportage om att i någon av Sveriges utsatta förorter rustades aldrig lägenheterna upp, var det fel på avlopp eller liknande kom inte bovärden och gjorde något åt det...

Många tycker att de människor som fått bistånd av Sverige i form av kläder, leksaker osv ska vara tacksamma, för "annars har de ju ingenting". Men varför ska de nöja sig med vårt skrot? Det vi inte vill ha? Skulle vi, med äran i behåll, kunna leva ett liv i någon annans trasor, med någon annans avlagda saker, vara tacksamma för att någon gett oss det här? Var finns värdigheten i det?


Nä, det här blev lite längre än vad som var tänkt, men det är väl lika bra det. 
Snart är det Umeå! :)

Vad vill DU att jag ska skriva om?

Jag undrar om det är något du vill att jag ska ta upp, diskutera, skriva om?
Om det finns några speciella önskemål?


Mänskliga rättigheter - för alla?

Idag följde jag med Monica på en Mänskliga rättigheter-utbildning på Birka folkhögskola i Ås. En av övningarna under dagen gick ut på att man fick runt 20 små lappar med olika rättigheter. Det var rättigheter du och jag tar för givna varje dag: vila och fritid, säga vad man vill, tycka vad man vill, religionsfrihet, fred, själv få välja arbete, grundskoleutbildning, ett eget namn, äta sig mätt, tak över huvudet, torteringsförbud, få söka asyl i ett annat land, att få resa fritt inom det egna landet och så vidare.
Vi började med att ta bort fyra rättigheter som vi ansåg vara mindre viktiga än de andra, sen fyra till och så fortsatte det tills vi bara hade fyra rättigheter kvar.

Det gav oss perspektiv. Vi har så många rättigheter som vi tar för givna. Andra människor har inte ens fred, något som är så självklart för oss. Det går knappt att tänka sig hur det vore - krig i Sverige. Ofattbart.

Sådana här övningar är otroligt givande. De ger oss tankar, vi börjar fundera på vilka skillnader det finns och det blir lättare att tänka sig in i någon annans situation. Alla människor borde gå den här utbildningen, dels för att få veta sina egna rättigheter och dels för att få se att det finns dem som inte har tillgång till dem.

För att inse att alla är lika mycket värda.

Måndagstankar.


Varför tror människor att man måste välja mellan två olika grupper? Varför måste jag välja mellan att hjälpa hemlösa och barn med funktionshinder? Mellan flyktingar och äldre? Mellan socialbidrag och integration?

Är det logiskt att man inte kan hjälpa den ena för att man hjälper den andra? Är våra resurser så begränsade?
Nej, det är de inte.

Det handlar om humanitet, om civilkurage, om medmänsklighet, om medkänsla och om vilja
- viljan att göra det bättre för andra.

Vi får inte ge upp.

Bild


Vi vill inte se.

Idag sa en kvinna till mig att hon igår försökt läsa bloggen, men att hon varit tvungen att stänga ner för det jag skrivit var hemskt att läsa.
Hur kommer det sig? Är det likadant för unga? Är vi skadade av vår samtid, av spel och filmer. Har vi hört om katastrofer, mord och våldtäkter så pass mycket att vi inte tycker att det är något speciellt längre?

Jag tror att man avtrubbas till viss del. När vi läser i tidningarna om ett brutalt mord tycker vi att det är väl lite äckligt och hemskt och avskyvärt. Men det är först när vi får se något med egna ögon som vi förstår hur omfattande, upprörande och omvälvande det är.

Sverige är på ett sätt bra, vi är trygga och slipper oroa oss för krig och så vidare, men få av oss har insyn i hur det ser ut ute i världen. Det är svårt att förstå vad som händer, vi kan inte tänka oss våra
10-åriga syskon som soldater, inte att våra mammor våldtas, att vår pappa mördas. Det går bara inte.

Vi är i vårt eget lilla skal, vår egen lilla värld, de flesta av oss. Skygglappara på för att ungdå det svåra.  Vi vill inte se, orkar inte se eller vet inte vart vi ska se.

Bild 1
Bild 2


Är vi lika mycket värda?


De livsöden jag tagit upp hittills är bara tre av flera miljoner. Det är livsöden som inte uppmärksammas, som vi inte tänker på. Det där borta är så avlägset. Det går inte att föreställa sig vad som pågår runt om i världen, för vi är här, i relativt trygga Sverige med sina sociala skyddsnät, sin obligatoriska skolgång, sin sjuk- och tandvård och sina möjligheter att utvecklas.

Många säger att man måste hjälpa de i det egna landet först. Invånarna här går för alla andra. Vi är viktigare bara för att vi är födda och uppväxta här.
Jag var på något som heter Rödakorskunskap häromveckan, där jag fick lära mig om Röda Korset i allmänhet, hur organisationen är uppbyggd och så vidare. Monica, utbildaren, visade en bild på två barn och under bilden stod det, om jag minns rätt, födda lika och lika i värde.

Men är det så? Är vi lika mycket värda? Varför är vår utveckling och vårt välstånd viktigare än andra människors överlevnad? Varför är vi hemmablinda?


Jag har inte svaren, men jag önskar att jag hade dem.
Eller att min fråga hade ett självklart svar: klart vi är lika mycket värda!

Bild

Blogg listad på Bloggtoppen.se Politik
RSS 2.0