I SvD idag skriver man om Kinas ettbarnspolitik som varit gällande i 30 år.

Xiao Aiying, 35 år, var gravid i åttonde månaden när tio unga män utsända från familjeplaneringsbyrån kom och slog henne och förde bort henne till gatukommitténs kontor där hon bodde i staden Xiamen. Hennes make Luo Yanquan sprang dit, genom ståldörrarna kunde han höra Aiying skrika att de slog på hennes mage. Därefter tog de Xiao Aiying till sjukhuset där ett abortmedel injicerades.
Den 14 oktober kom fostret ut. De slängde liket direkt i papperskorgen. Xiao och Luo hade brutit mot ettbarnspolitiken. Paret hade redan tidigare en nioårig dotter. Tvångsaborter och tvångssteriliseringar är förbjudet i Kina men det förekommer ändå. Tjänstemännen är under press att upprätthålla ettbarnspolitiken och riskerar i allmänhet inga straff.

Kritikerna menar att Aiyings fall är bara toppen på ett isberg av tre årtiondens övergrepp i ettbarnspolitikens namn i Kina. Det finns idag 32 miljoner mer pojkar än flickor. Men det finns inga planer på att ändra politiken. Orsaken är att den varit så framgångsrik.
Familjeplaneringsministern Zhang Weiqing menar att ettbarnspolitiken har förhindrat över 400 miljoner födslar. Tack vare det har kakan blivit större att dela på för världens redan folkrikaste nation. Kina har lyckats med konststycket att lyfta fler ur fattigdom än något annan nation. Begrunda att när ettbarnspolitiken infördes 1978 fick en genomsnittlig kinesisk familj 6 barn. Idag föder en kvinna i snitt 1,54 barn. Ettbarnspolitiken har heller aldrig varit en ettbarnsregel för hela landet, utan gäller i städerna och partitjänstemän. På landsbygden har man som regel fått skaffa två barn och vissa minoriteter kan ha fler än så.

På landsbygden är det fortfarande vanligt med könsselekterande aborter. Ettbarnspolitiken får ofta skulden för det. Men man kan se ett liknande mönster även i andra asiatiska länder där man av tradition föredrar pojkar men där familjer får föda fritt.
I städerna får flickor numera samma kärlek och krav på sig som tidigare varit reserverad för pojkar. Resultatet har blivit att det är fler kvinnor än män i högre utbildning och kvinnor tillåts och uppmuntras att ha karriärer. I många städer är könsfördelningen idag normal mellan födda pojkar och kvinnor. Man hör till och med många som föredrar flickor. Det finns ett starkt tryck på många föräldrar att de ska köpa en lägenhet åt pojkar när det blir dags för dem att gifta sig. Med dagens fastighetspriser är det ett starkt skäl att skaffa flickor.

Jag tycker att ettbarnspolitiken är en god idé i sig. I ett så invånarrikt land som Kina kan det behövas. Tänk att världens befolkning har ökat med cirka 4,5 miljarder människor sedan 1950. Med många barn följer ofta sämre ekonomi och barn kostar.
Använder man sig av verktyget Gapminder och tittar på faktorerna BNP/capita och hur många barn en kvinna i genomsnitt föder, ser man ett sammanhang. Ju mindre man tjänar, desto fler barn föder man, och detta är speciellt utmärkande för länder i Afrika, förutom i princip Sydafrika och Botswana. I Quatar tjänar man mest och en kvinna föder i genomsnitt 2,36 barn. Däremot i DR Kongo tjänar man minst och en kvinna föder i genomsnitt 5,91 barn.

Men att göra politik av det, och tvinga människor, låter inhumant och enligt mig strider det mot människors rättighet att bestämma över sina egna liv.


Titta på det här youtubeklippet med Hans Rosling om hur världen har sett ut och kommer att se ut med tanke på antalet miljarder och vilka enorma klyftor som finns. Vi blir inte rikare för att vi blir fler.

Läs även andra bloggares åsikter om abort, Kina, ettbarnspolitik, Hans Rosling, gapminder