Från ett annat perspektiv.

Här sitter jag med min reumatism som förstört och fortsätter förstöra resten av alla leder i kroppen, som gjort mig krokig och stel. Jag har levt med detta sen jag var 3 år och är nu 57. Varje gång jag är utanför mitt hem påminns jag om hur jag ser ut och vilka saker i min omvärld som gör mitt liv svårare än ditt... 

Jag möter fortfarande småbarnsföräldrar som förskräckta ser sitt barn springa fram till mig och fråga till exempel "varför är du så liten?" Jag hinner oftast inte svara innan föräldrarna kommer springande som jehun, sliter åt sig barnet och väser halvhögt i dess öra "SÅ DÄR får du inte göra och säga, FÖRSTÅR DU DET?!" Vad tror du att det barnet tänker nästa gång vi ses eller den ser någon annan som inte passar in i mönstret??? Det är så man skapar fördomar! Genom okunnighet skapar vi/ni just fördomar, precis som rasismen gör. Gamla tanter och fyllon kan också komma med kommentarer som svider i mitt hjärta, även om jag vet att det inte är meningen... typ "Vilken tur du har som får komma ut" eller viskande till varandra "Undrar var såna där bor?"

Men det allra värsta är nog att se trottoarkanter som inte är avfasade, i alla fall inte här i Huvudstaomårdet, eller höga trösklar in till allmänna lokaler, eller en hiss inne på T-banan som är nerpissad. Ingen bryr sig...
Om jag inte har peppat mig själv med positiva saker rätt länge innan jag går ut - ja jag säger "går" fast jag sitter i elrulle, hoppas det är ok för dig - så behövs det inte mycket för att självförtroendet ska försvinna ner i underjorden för lång tid framöver, bara på grund av attityder hos dig och många, många andra.


Däremot förväntas JAG vara GLAD, ALLTID?! Hur ska jag kunna göra det när "dina" attityder, åsikter, blickar, mummel gör att jag inte ens tycker om mig själv... jag skäms över hur jag ser ut på grund av alla blickar jag får. Alla trottoarer, dörrar, de smala gångarna inne i butikerna, inga omklädningsrum där en rullstol ens kommer in, jag måste byta om inför dina blickar. Det känns inte bra för mitt självförtroende, trust me!!!



Den här texten (lite omskriven av mig) har jag fått ta från Stigs blogg. Stig är min kompis pappa. Stig har något i sig som jag sällan sett i en vuxen förut – han lyssnar, han förstår, försöker sätta sig in i oss ungdomars språk och vad vi gör och vilken musik vi gillar. Han är en sån där myspappa, en rolig och öppen person.
Tack för att jag fick låna texten, Stig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Politik
RSS 2.0