Förresten.

I kursen just nu pratar vi mycket om antirasistiskt socialt arbete och rasism på strukturell nivå. I Michael Lundhs "Jag skolades till hårding" i DN ser jag ettt lysande exempel på hur samhällsbilden är:

"En gång gick hela piketen in i en bokhandel, på led, i marschkängor. Var och en köpte ett exemplar av boken "Tredje rikets uppgång och fall".

- Ordet rasister är för starkt, säger Michael Lundh. Men min tid i piketen gav mig starka fördomar om invandrare. Vi såg dem som lägre stående människor som ständigt gjorde sig skyldiga till lagbrott. De sociala faktorerna bakom statistiken diskuterade vi aldrig. Den som ville göra det blev föraktad och kallad "sossepolis"."

"Ordet rasister är för starkt". Det är vanligt att man säger så. Man kan sitta och vräka ur sig hur dumma invandrare är, att de är brottslingar, att de våldtar, att de slår sina fruar - men man är inte rasist. Rasism är ett starkt ord i Sverige. Det jämställs med Hitlers etniska rensning eller Rwanda.

I Nationalencyklopedins definition av rasism står att läsa:

(...)
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;

Och det är ju så det är. Det är ett primordialistiskt synsätt på etnicitet. Du föddes i _____, du är muslim, du ser ner på kvinnor, misshandlar dem, och det är bara för att du på grund av din etnictet eller religion.

Även om jag är "svensk" (är egentligen inte det heller) så är jag inte blyg, tyst, inåtvänd, fikar hela tiden, är blond med blåa ögon eller bjuder ut mig utomlands. Jag gillar inte köttbullar eller kaviar, jag är inte "lagom"... Nationalitet och personlighet är inte samma sak...

Hittade en gammal artikel i SvD, Bilden av Sverige förändras:

"Hur är svenskarna? Fram till någon gång efter förra sekelskiftet fanns det en levande diskussion här i landet om hur vi är. Då kunde man i en svensk uppslagsbok från 1918 slå upp ordet ”Svenskar” och läsa om våra främsta nationaldrag: tröga, lata, storvulna, uppfinningsrika och självständiga."

Grejen är att det en ser som svenskt, är inte svenskt för en annan. I artikeln läste jag om Alireza från Iran som blev förvånad när hon var hemma hos en svensk familj som skulle äta – och inte blev inbjuden att dela måltiden med dem. Samma sak är det för mig. Det har hänt en gång, och det var så pinsamt att mitt 13-åriga jag höll på att dö. Det var pinsamt att berätta för mamma och pappa, eftersom vi alltid bjöd alla våra kompisar på middag och fika!

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här men...DET ÄR RASISM!